Skam kring psykisk ohälsa

Psykisk ohälsa ses ofta som något skamligt, något man inte ska tala högt om. Det ses som svaghet, negativt tänkande och avsaknad av självdisciplin.

Jag har burit på mycket skam. Jag skämdes när jag märkte att jag inte klarade av jobbet. Jag skämdes när jag sökte vård första gången. Jag skämdes när jag skulle till psykologen. Jag skämdes för att jag blev ordinerad psykofarmaka. Jag skämdes för att jag inte orkade med mina hobbyn. Jag skämdes för att jag inte orkade engagera mig i föreningsverksamhet. Jag skämdes för allt egentligen.

Jag berättade inte till en början att jag var sjukledig. Ingen såg ju på mig hur sjuk jag var. Jag tänkte att folk tror att jag överdriver eller bara vill ha uppmärksamhet. Jag tänkte att folk tror jag bara är svag och borde ta mig i kragen. Jag skämdes för det jag trodde att andra skulle se i mig.

Jag var så glad att det stod Mentalvårdsenhet/Företagshälsovård på dörren till hälsocentralen. Då kunde jag gå dit och ”låtsas” att jag var där för att träffa företagshälsovården. Det var en lång process för mig att komma till det som kallas sjukdomsinsikt. När jag äntligen förstod att jag faktiskt var svårt sjuk, vågade jag släppa kraven och förväntningarna. Sakta men säkert började jag prata om min situation med både nära, kära, och bekanta.

Idag skäms jag inte längre. Jag vägrar skämmas för något jag inte kan rå för. Ingen människa ska behöva skämmas för att den är eller har varit sjuk, oberoende vilken sjukdom det handlar om. Alla behöver inte prata eller berätta om sina sjukdomar om de inte vill, men de ska få göra det utan att skämmas.

Dela din berättelse

E-postadressen publiceras inte.