Bryt tystnaden!

När jag första gången sökte vård, år 2009, skämdes jag. Jag skämdes över att vara så svag och ynklig, att jag behövde hjälp. Att jag var så eländig att jag inte klarade av grundsakerna i livet, dvs att sova, äta och jobba. Jag skämdes över att bli ordinerad psykofarmaka. Jag skämdes över att träffa en psykiater. Jag skämdes över att träffa psykologen. När psykiatern funderade om det vore bäst att jag blev inlagd på sjukhus, minns jag att jag började skratta. Jag? På ett mentalsjukhus, med några dårar? Nej aldrig i livet! Det tog en stund för mej att inse att jag var precis lika mycket ”dåre” som de som vistas på ett mentalsjukhus. Jag blev inte inlagd, men det är en annan historia.

Fast jag blev diagnosticerad, och fick rådet att tänka på mej själv och vila, hade jag svårt att verkligen göra det. Då man så länge presterat och orkat utöver alla maximala gränser, är det svårt att bara vara. Det gick flera veckor innan jag faktiskt kunde sitta stilla mer än 10 minuter i ett streck.

I sociala situationer har det alltid varit ett litet dilemma vad man ska säga. Åt vem vill man berätta att man är långtidssjukskriven? Hur mycket vill man berätta? Vad svarar man på konstiga frågor (t.ex ”oj vad skönt, nu har du väl tid att tvätta alla fönster och mattor?”)?

I matbutiken när jag stötte på bekanta, var det ofta enklare att svara att allt är ok, när någon frågade hur det är. Det är ju inte riktigt rätta platsen att börja berätta hur det känns att ha sådan ångest att man bara spyr och tror man ska dö.

Min man Conny har aldrig skämts över mej eller min sjukdom. Han lider själv av en kronisk, somatisk sjukdom, och har berättat offentligt om den. Han idkar också välgörenhet och annan verksamhet för att synliggöra sin sjukdom i samhället. Han har hjälpt mej att inse, att om han inte behöver skämmas för sin sjukdom, ska inte jag heller behöva göra det. Han har uppmuntrat mej till erfarenhetsexpert-utbildningen, han har uppmuntrat mej att vara ärlig och öppen, och han har uppmuntrat mej med denna sajt och blogg. Han är också helt okej med att figurera med namn i min blogg.

MEN VARFÖR HÄNGA UT SEJ SJÄLV? MÅSTE MAN NU GÖRA SÅ STORT VÄSEN AV SEJ? SKA MAN FAKTISKT SKRIKA UT ÅT ALLA OM SÅDANT HÄR?
Jo – det måste man ibland. Jag har mött så många fördomar och konstiga frågor under dessa år, att jag inser att det måste pratas mer om psykisk ohälsa. Många skäms fortfarande, och vågar inte berätta för sin omgivning att de mår dåligt. I dagens läge är det också så trendigt med allt positivitetstänkande och ”carpe diem” och what not, att det är svårt att öppet medge både för sej själv och för andra att man inte når upp till den där glansbilden av sej själv.

Jag skriver inte blogg för att höja upp mej själv. Jag skriver inte för att bli ”känd”. Jag skriver inte för att moralisera eller undervisa. Jag skriver helt enkelt för att göra livet lättare för mej själv (behöver inte längre ljuga), och för att människor ska förstå att helt vanliga mänskor kan drabbas av psykisk ohälsa. Jag skriver för att folk ska inse att jag fortfarande är jag, att jag inte är min sjukdom. Jag vill att folk ska våga prata med mej, och inte vara rädda för mej.

Många säger att jag är modig. Men jag är inte modig. Jag är bara trött på allt hysch pysch och tyst lidande. Jag är trött på att se hur det ännu, år 2016, råder åsikter om att psykisk ohälsa bara är strunt, och att de som lider av det egentligen bara är svaga individer som inte fattar att tänka positivt och ta sej i kragen.

Så länge mänskor tycker det är modigt att jag berättar att jag lider/har lidit av psykisk ohälsa, tycker jag det är nödvändigt att hänga ut sej själv på internet. Det ska inte anses vara modigt. Lika lite som vi tycker att ”Pelle” är modig som kommer till matbutiken med kryckor. ”Åh, vad modig du är som vågar komma till butiken med kryckor och visa att du har ett brutet ben!”

Har du nånsin sagt så, eller hört någon säga så? Inte?

Inte jag heller.

 

Dela din berättelse

E-postadressen publiceras inte.