Att våga mer

Förra året bestämde jag att jag ska våga mer. Jag har under många år vågat mer och mer, men nu har jag gått ännu längre och verkligen tagit risker som tidigare skulle varit otänkbara. Jag har skrivit och publicerat texter som jag aldrig tidigare skulle vågat. Jag har varit med på tv inte bara en utan tre gånger. Jag har publicerat en massa bilder på mig själv. Jag har vågat vara sårbar och avslöja sånt som jag tidigare knappt vågat tänka. Jag har vågat ta risker och jag har vågat lita på att nya möjligheter öppnar sig. Jag har vågat synas.

Sen det har jag också utvecklats mycket. Jag har blivit fri från egna rädslor och jag har fått så mycket mer än jag vågat drömma om. Jag har också haft det extremt svårt. Jag har varit allvarligt sjuk och jag har varit tvungen att stanna upp och ta det lugnt. Tidigare har det varit farligt, för då jag stannar upp kommmer också alla jobbiga tankar alltför nära. Jag kan lättare springa ifrån dem då jag har fullt upp.

Men det jag märker då jag skriver öppet, då jag publicerar bilder eller då jag pratar med en närstående om mina mest privata tankar är att rädslorna minskar. De har inte försvunnit och knappast försvinner de nångång helt, men ju mer jag vågar desto mer vågar jag vara jag. Jag märker att världen inte går under fast jag avslöjar nån stor, svart hemlighet om mig. Ingen har slutat tycka om mig för att de ha fått veta nånting pinsamt om mig.

Det jag delar av mig offentligt är bara en bråkdel av allt jag vågar, men det är sånt som jag upplever är viktigt. Jag öppnar mig inte för att jag vill synas, visst finns det en del av mig som efter alla år av att försöka smälta in i massan vill SYNAS och MÄRKAS, men det är inte det som är poängen. Jag gör det för att jag måste. Jag har ett inre driv som tvingar mig gång på gång att prata eller skriva om nåt sånt som jag hellre skulle vara tyst om, eller tvingar mig att publicera en bild som jag hellre skulle låta bli att publicera.

Ju mer jag vågar, desto mer vågar jag också vara jag. Desto bättre lär jag känna mig själv. Min största drivkraft genom min psykiska sjukdom har varit att jag vill hjälpa människor genom mina egna erfarenheter och därför vågar jag. Därför publicerar jag bilder och därför jobbar jag med det jag jobbar mer.

Dela din berättelse

E-postadressen publiceras inte.